Socialen

Jag väntar på att soc ska höra av sig men ingen har ringt än. Funderade om det var lönt att jag själv ringde men med erfarenhet så vet jag nästan att det är slöseri med tid. De brukar sällan vara på plats. Förmodligen mycket att göra...med något.

Jag ringde sonen igår men han var o spelade bordtennis. De skulle meddela att jag hade ringt o han skulle ringa tillbaka men det gjorde han inte. Har hänt flera ggr det innan med o när jag sen fått tag på honom så vet han inte om att jag har ringt. Personalen bekräftar att de har "glömt" o skriva upp det på tavlan.

Jag förstår att de har mycket att göra men de måste oxå förstå att det är viktigt för en annan att ta del av sonens vardag så mycket som möjligt när man inte själv finns med där. Jag vill bara höra hans röst ibland. Höra hur det har gått i skolan eller hur han mår. Jag får inte veta vad som händer o sker. Jag tjatar på dom men det hjälper inte.

Tycker de är nonchalanta o jag har sagt till dom på socialen men det är som att snacka med en vägg ibland. Iaf så känns det som att de inte lägger ner någon tid på det. Jag ser inte att det händer något.

Sonen började på sin behandling i Januari. I morgon är det det 1 April o jag har fortfarande inte fått veta hur behandlingen ser ut. Jag måste fråga var gång hur det går o vilka framsteg som görs.

Ska man behöva göra det?

Fakta från nätet.

Läser lite fakta på nätet för att försöka förstå mer än vad jag redan gör, men jag förstår inte mer för det. Jag läser det som står där och förstår det jag läser men det är svårt att se att det där står skulle vara som min son.

Nu ser jag den andra sidan av min son. Kanske är det det som lyser igenom. Jag vet ju att det jag läser inte egentligen är min son. Inom honom så bor det en liten pojke som egentligen inte förstår vad hans handlingar gör.

Uppförandestörning
svag begåvning
sexuella övergrepp

Det är ingen bra kombination. Min son satt o grät framför mig o bad om hjälp. Han visste att det han gjorde var fel men han kunde inte styra sig själv sa han.

Han hamnade i situationer som han själv inte kunde komma ur. Den ena lögnen avlöste den andra. Han gjorde saker som han inte förstod allvaret i då han är svagt begåvad.

Det är inte lätt att ha förstånd som en 6 åring o ha hormoner o kropp som en 15 åring.

Han behandlas idag för sitt beteende o jag hoppas verkligen att det ska gå hela vägen. Det är svårt att behandla honom då han inte förstår allt man säger. (Innebörden i det man säger). Det verkar gå rätt så bra iaf. Han har kommit en bra bit på vägen.

Nu har han påbörjat sin andra behandling. Den för sitt sexuella beteende.

Jag går här med hopp om en bra framtid för min son, samtidigt som jag har rädslan över att det kanske inte går hem med behandlingen. Gör den inte det så kan beteendestörningen gå över till antisocial personlighetsstörning. Psykopati räknas som en grav variant av antisocial personlighetsstörning.

Idag känns det som att det ska gå bra. Försöker leva på den känslan, för i morgon kan det vara annorlunda. Livet är verkligen som en berg o dalbana.

Allt jag önskar mig bara är att det ska gå så bra för min son...för min sons skull!

Inte som andra

När jag ser på min 15 årige son så är jag rätt så stolt över honom. Han har verkligen vuxit till sig o han börjar bli en stor. En vacker kille...Sen ibland kan jag inte låta bli o fråga...VARFÖR kan inte han vara normal som de flesta andra barn? Varför skulle just jag få ett sådant krävande barn?

Skäms för mina tankar. Vill INTE ha någon annan pojke än min 15 åring...men ibland hade jag önskat att han var mer som andra barn.Vi hade inte haft de problem vi har idag! Låter som att jag sätter skulden på min son o det vill jag inte göra. Inget av det är hans fel. Han kan inte hjälpa det.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta.

Jag har länge funderat på att skriva en blogg men av rädsla för något så har jag låtit bli. Rädd för vad andra ska tycka o tänka. Rädd för att andra ska få fel bild av min son, av mig...av oss som familj.

Jag vet egentligen inte vad jag vill med denna blogg. Kanske visa att det finns så mycket mer under ytan som andra folk inte kan se. Det folk inte vågar se.

Sen finns det kanske någon där ute som känner igen sig. Man tror att man är ensam men det är man inte. Man känner sig bara ensam. jag vill tro det iaf. Inte för att jag önskar någon annan det vi lever i, det är inte så jag menar.

Jag är anonym här men det är inte för min skull utan för min sons skull.

Den som vill ta del av vår vardag får gärna göra det.

Ha det gott o sköt om er!